För att räknas som en nationell minoritet ur ett juridiskt perspektiv

behöver gruppen leva upp till följande kriterier i Sverige:

– Vara en grupp med en uttalad samhörighet, som går att urskilja från den övriga befolkningen.

– Ha en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart som inte delas med andra.

– Ha en uttalad vilja att behålla sin identitet.

– Ha historiska eller långvariga band med Sverige.

Sveriges nationella minoriteter är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar.

Av dessa räknas samer även som ett urfolk.

För att avgöra vilka individer som tillhör en minoritetsgrupp 

tillämpar Sverige principen om självidentifikation.

Det innebär att individer själva har rätt att bestämma sin egen tillhörighet.

Historiskt har det meänkielitalande området präglats av språklig mångfald och stor kulturell variation.

I området talas det i huvudsak finska, meänkieli, samiska och svenska. 

Av dessa räknas finska, meänkieli och samiska som nationella minoritetsspråk.

Meänkieli har precis som andra språk flera olika dialekter och varieteter beroende på var det talas.

I dag finns det uppskattningsvis 75 000 meänkielitalande människor i Sverige.

En stor del av dem bor i Norrbotten, men många lever också på andra platser.

Begreppen Tornedalen och tornedalingar kan vara problematiska för dem med meänkielska rötter.

Det geografiska namnet Tornedalen används som benämning för två olika områden.

Det ena anger området där Torne älv utgör gränsälv mot Finland, det andra innefattar dels detta område

men inkluderar även stora delar av Kiruna kommun och Gällivare kommun. 

I utställningen används i stället begreppet det meänkielitalande området

för att undvika begreppsförvirring i sammanhanget.

En stor del av de meänkielitalande som lever eller har rötter i de norra delarna av Norrbotten

definierar sig inte alltid som tornedalingar,

eftersom de upplever att de inte bor inom tornedalen som geografiskt område.

Många av dem definierar sig i stället som kväner eller lantalaiset.