Älvsystemet består av flera älvar, varav Torne älv är den största. 

Den rinner från Torne träsk norr om Kiruna diagonalt genom Norrbotten

och mynnar ut i Bottenviken mellan Haparanda och Torneå. 

Till Torne älv ansluter även Könkämä-, Muonio-, Lainio-, Rautas- och Vittangi älvar samt

Tengeliönjoki och Tarpamajoki.

Strax innan byn Junosuando delar sig Torne älv

och ansluter delvis till Kalix älv genom en så kallad bifurkation. 

En bifurkation av denna typ som sammanlänkar två stora vattendrag

är väldigt sällsynta och denna (Tärendö älv) är en av de största bifurkationerna i världen (se gärna kartan över älvsystemen).

Älvarna har utgjort en livsviktig resurs för dem som har levt i området. 

Vattendragen har alltid varit och är fortfarande en väldigt viktig källa till mat. 

Älvarna var också en av de viktigaste transport- och kommunikationslederna

innan järn- och bilvägarna byggdes. 

På meänkieli benämns älven ofta som väylä, ett ord som dessutom betyder farled. 

Närheten till strömmande vatten möjliggjorde även användandet av vattenkraft

för att exempelvis driva kvarnar och sågverk.

Muonioälven och nedre delen av Torneälven bildar sedan 1809

gränsälvar mellan Sverige och Ryssland och från 1917 mellan Sverige och Finland. 

Den huvudsakliga intressekonflikten i området har handlat om bruket av älvens resurser, 

dels genom att olika nationalstater tvistat om rätten att kontrollera dem. 

Samtidigt har det även funnits, och finns fortfarande, en slitning

mellan dem som levt i området och de styrande statsmakterna.

Sedan 1810 har det funnits olika överenskommelser

mellan Sverige och Ryssland och senare mellan Sverige och Finland, 

som har reglerat hur fisket och flottningen ska bedrivas längs gränsälvarna.

Den senaste gränsälvsöverenskommelsen trädde i kraft år 2010.